bloglovin

Mitt inlägg i debatten

Nu har det ju varit ganska mycket debatt kring hurevida man ska eller inte ska köpa sig en färdig häst. Speciellt efter SM. Jag tycker det är ganska tråkigt. Speciellt när arga kommentarer riktas mot vissa personer som kanske inte alls förtjänar dem. Därför tänkte jag skriva lite om vad jag tänker, tycker och känner om detta.
 
Jag själv har ALLTID behövt KÄMPA för att komma någonstans. Det är otaliga tävlingar som legat på resultat mellan 3,50 - 4,80, men det har hela tiden gått framåt. Det kanske inte är jätteroligt, men jag känner att jag gör det själv. Det är JAG som åstadkommit detta, jag har ridit fram och format min häst till det han är idag. VI är ett lag och VI har kämpat tillsammans. Det har inte varit enkelt, det har framförallt tagit tid. Men för mig är det så värt det, bara på grund av att jag kan tänka tillbaka och säga att "OK, för 6 år sedan kunde han inte ens tölta och nu är han Sveriges åttonde bästa F1U häst". Det är ganska stort.
 
Därför känns det såklart tråkigt när någon som köpte sin häst för en månad sen och tävlat den tre gånger vinner över en med hur mycket poäng som helst. Men man måste bortse från det. DE lever i en annan värld än vad jag gör. Jag tävlar alltid mot mig själv. Och just det där ekipaget som precis börjat flätats samman, de har fortfarande mycket att lära sig av varandra. Jag är tveksam till att de alltid presterar "så bra". Något som man måste förstå är att man inte bara kan köpa sig en fin häst och sedan rida SM. Man måste lära sig hästen, visst kanske man kan komma till SM, men ärligt, hur kul är det att rida en ritt som inte känns 100% bra på Sveriges störta tävling? Inte så bra antar jag. Därför MÅSTE man lära känna sin häst och lära sig rida den.
 
Sedan så har vi ju det där med hästfolk. Vi kan aldrig vara glada för någon annans skull, speciellt om det går bra för dem och de inte har samma förutsättningar som en själv. Men det betyder inte att man måste trycka ner folk! Allvarligt talat, är så himla trött på det. Jag vet inte om det är för att jag börjar bli gammal, men jag har insett att om det går bra för folk som köpt en fin häst så kanske man kan låta dem vara glada och lägga ner den energin på sig själv. För vänta bara, om ett par år ska du se att de också utvecklas, och det är vi tillsammans som får vår sport att gå framåt.
 
Jag har också skickat Glói på träning (och jag vill inte ha några haters för det). Till exempel när vi skulle ta fram passen i honom och jag aldrig ridit pass förut kändes det säkrast att låta honom testa det utan mig först. Också i våras efter min operation var han på träning eftersom jag inte kunde rida och mamma inte hade tid. Dessutom red jag två lektioner i veckan i tre veckor innan SM för att toppa oss. Dessutom rider jag kurs en gång i månaden. Jag tycker bara det är dumt att inte göra det när jag ändå har chansen och tycker att det ger mig någonting. Så även om jag ridit och tränat min häst själv så hade jag aldrig kommit hit utan all den hjälp jag fått. Så är det bara, PUNKT.
 
Däremot skulle jag nog inte vilja köpa en färdig häst. Jag hade kanske velat köpa en 6-7 åring med potential och några tävlingsresultat för att sedan fortsätta utveckla och forma om jag skulle köpa en ny tävlingshäst. (Sen ska man aldrig säga aldrig, skulle jag hitta en 15 åring som passar som handen i handsken eller en 3 åring  jag blir kär i så vet man aldrig...) Men det är vad JAG skulle göra. Sen är det upp till var och en vad de gör med sina liv.
 
Så, långt och lite argt inlägg, men ville få det ur mig.
:)

Om Glói vart ett sto...

...så hade jag inte tvekat på att betäcka honom med min favorithingst, Kjarni vom Wallberg. Eller kanske Kraftur frá Bringu... Har lite svårt att bestämma mig! Brukar ni fundera på sånt här också, eller är det bara jag? ;)
 
+
= ...?

Sjuka känsla...

Alltså, jag kan knappt fatta det själv.
Vi är ett av de 9 bästa T2 ungdomsekipagen i Sverige just nu.
Vi är 1 ekipage av 9 som kvalat till sm.

Inte bara det, utan vi är också ett av de 14 bästa F1 ungdomsekipagen.
Vi får vara med bland de riktigt duktiga, proffsen. Det är helt sjukt. Vilken känsla!
 
Helt jäkla surrealistiskt. Som vi kämpat. Ärligt fattar jag inte att vi är påväg att nå vårt mål.

Är nervös, lycklig, glad och peppad, allt i en härlig kompott nu inför SM.
Puss på min kille!


Märkeshets och ha-begär

Ok, förbered er på lite åsikter nu då. Vad är grejen med den märkeshetsen som finns? Då menar jag inte generellt, för den märkeshetsen har jag vant mig vid, nä, utan jag menar i ridsportens värld, för här om någonstans finns det väl en märkeshets och ett ha-begär?

Det är tråkigt när jag, som är en gammal förståndig 19 åring (nä, men på riktigt jag tycker faktiskt detta) går in på diverse olika bloggar som drivs av yngre tjejer och ser "dagens outfit" där vartenda plagg är av märket "jättekänt". Så behöver det ju verkligen inte alls vara enligt mig! Dina ridkläder behöver inte kosta flera tusen kronor bara för att visa upp dig, jag kan ändå vara intresserad av att följa din utveckling och det är antagligen därför jag läser din blogg! Jag har alltid haft häst i ett stall där krav på kläder inte finns. Jag har växt upp ridandes i mammas jacka från 80-talet eller en vanlig enkel tjocktröja. Det kanske helt enkelt är så i min isis-bubbla, vilket är otroligt skönt.

Ni kanske tycker jag kör liten dubbelmoral som rider med "nyaste sadeln på marknaden", men det är inte heller det jag försöker säga. För en utrustning som passar både häst och ryttare och som tillåter ekipaget att utvecklas är det viktigaste som finns i ridningen. Det är A och O. Däremot känns det lite överdrivet när man ser folk köpa schabrak efter schabrak, de finaste märkes täckena och de absolut dyraste pannbanden. Det är någonting som aldrig fallit mig in... Man behöver inte ha nya, fina grejer bara för köpandets skull. Ibland räcker de gamla man har långt. Hoppas ni hänger med på hur jag tänker!

Jag tror att jag i mitt liv har ägt runt 6 schabrak varav 2 jag vunnit och sedan gett bort. Till vardags rider jag i 100 kronors ridbyxor som är sååå bekväma! Jag har under hela min karriär som ryttare ägt 1 par ridstövlar och 1 kavaj, och vet ni vad? De håller fortfarande, såhär 4 år senare! Detta säger jag inte bara för att klanka ner på andra utan snarare för att visa att inte precis alla alla har de mest glamourösa materiella tingen. Självklart kan man unna sig något extra då och då, men det behöver inte gå över styr. Tänk ekonomiskt och ekologiskt, även när ni handlar till stallet är mitt råd.



Jag iförd min tävlingsoutfit, the one and only! Foto: Lina Brundell

Otroligt sant

Bilden är lånad från goe Hannas facebook. Och det är väldigt sant! När det gäller tävling är det väldigt viktigt att träna, hålla motivationen uppe och att ha ett bra samspel med sin häst. Detta kanske alla borde ha på väggen i stallet så man kommer ihåg det :)

Bita ihop och le: att börja från scratch

Om det är något man får göra när man börjar utbilda sig själv och en helt grön häst, så är det att hela tiden reflektera. Att se tillbaka på gårdagen och säga till sig själv "Den här lilla biten gick ju bättre idag". Det vet jag, som många andra att det är kämpigt. Jag och "min" andra häst var båda helt nybörjare. Jag hade aldrig utbildat en häst förut. Han hade varit ridhäst i ungefär 1 år. Vi var båda lika mycket nybörjare och vi började båda från scratch. Jätteroligt! Såklart. Att få utforma sin egen häst, men det har inte alltid varit helt lätt.


Att börja från noll. Det kanske gick an när man var 12-13 år och inte gjorde så mycket annat (även om livet var jobbigt då också till och från). Just i äldre tonåren när man ska ta eget ansvar, förväntas ha ett jobb, kanske skaffar kille, går på gymnasiet och i mitt fall när alla kompisar bor ganska långt bort. Allting tar mycket längre tid och det tär på ens krafter. Ska man då samtidigt utbilda en häst så vet jag många med mig som känner att det är jobbigt och inte minst när livet trasslar ihop sig. Man ska hinna med skola, läxor, fritidssysslor, fikor med kompisar, familjen, ta det lugnt, jobba och samtidigt inte stressa ihjäl sig. Sedan ska man ut till hästen också. Och även om hästen är ens hjärta och allt så är det ibland jobbigt och kämpigt. Har man inte tillräckligt med medgångar blir det svårt att hitta viljan och motivationen till att fortsätta.


Jag har varit där, vid det stadiet när jag kände "NU vill jag tävla, NU vill jag kunna prestera". Och när man då inte kan det, alla de gånger som vi nollat i passen eller hästen har dratt i fel galopp. Alla de gånger vi slutat på totalpoäng under 3,80 men ändå fortsatt för att det finns mer att ge. Oftast känns det som det bara är att bita ihop och le, för annars kan det ju kvitta, annars kan man ju lika gärna ge upp. Jag har sett mina kompisar komma till SM, NM, VM och varit sjukt stolt och lycklig för deras skull, men ändå har alltid känslan av "jag vill också kunna" funnits där. Och nu kan vi äntligen. Nu är det äntligen vår tur. Efter att ha stått och bitit mig i läppen så många gånger är det äntligen min tur för 15 minuter i strålljuset.

När jag fick frågan om hur jag orkat hålla på i 6 år, blev jag mållös. Så har jag inte ens sett det. Jag har aldrig ens tänkt på att vi kämpat i 6 år. 2190 dagar. Vi har hela tiden utvecklats och det har varit svårt kämpigt och ordagrant blod, svett och tårar, men nu står vi här, starkare än någonsin och äntligen kan vi. Det är en helt sjuk känsla. Att jag faktiskt aldrig gav upp, för att jag visste att det fanns mer. I år är det VI som gäller.




Wait, what...?




Jag vet inte riktigt om ni ser, men så här såg det ut idag när jag försökte beställa mina röda boots från Hööks?

  1. Man måste handla för över 200 kronor...? Sånt tycker jag är oerhört töntigt!
  2. Jag måste betala extra för att jag köper dem via internet - 50 kronor?
  3. Frakten kostar 49 kronor - jag trodde kampanjen gick ut på att frakten var gratis?
  4. Totalt ska jag betala 248 kronor, men om jag ska kunna beställa så måste jag beställa varor för 200 kronor och därför betala över 300 kronor för att få köpa mina boots som kostar 149 kronor? VA?!

Jag känner mig så lurad. Det blir helt enkelt till att åka ut till torp och kolla på vårt mini-Hööks där och se om de har bootsen... Riktigt dåligt Hööks!


Tävlingar...

Snart drar tävlingssäsongen igång. I år, eller snarare i vår, kommer jag försöka tävla mycket. Det kommer inte bli lätt, för jag ska ta körkort och ta studenten. Men det är ett mål som jag vill uppfylla i år, att befästa och höja våra poäng i A-klass i både femgång och T2 och det går inte att göra hur som helst. Tyvärr så saknar jag fler regionala tävlingar i västsverige. De få tävlingar som finns är en Vestur Regional som jag inte kan vara med på och så VSM (västsvenska mästerskapen). Hur ska jag kunna befästa min lägstanivå om det bara finns 1 tävling som är på "min" nivå...

 


Tyvärr har jag inte resurserna eller tiden för att kunna åka på fler stora tävlingar men skulle sååå gärna vilja. Visst, det är kul med lokaltävlingar och lätt klass-tävlingar. Men om sporten ska utvecklas så behöver man ha ett glapp som inte är så stort mellan lättklass och sedan poff upp till SM nivå. För emellan dessa så finns det bara några små kvaltävlingar, där man känner sig som att man bara strävar efter att uppnå sina poäng och det inte är en riktig tävling. Jag saknar tävlingskänslan.

Varför Rolf-Göran vann

Jag och min pappa diskuterade lite om varför Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han tyckte att det var "fel" eftersom Rolf-Göran inte har bott i Sverige sedan mitten av 90-talet och så vidare. Det finns många argument för varför Marcus Hellner skulle ha vunnit Jerringpriset, men jag tycker att det finns fler som talar för varför Rolf-Göran Bengtsson skulle vinna. Dessutom tyckte pappa att det inte varit rättvist när diverse bloggar har uppmanat till att gå in och rösta på Rolf-Göran, fast det är bara att inse fakta. Det är den världen vi lever i idag.

En del av Jerringpriset är att se vilken idrottare som just nu är mest populär, vem svenska folket tycker är en värdig vinnare. Vi lever i en demokrati, alltså den som får flest röster vinner, så enkelt är det. Ridsporten har så länge varit förtryckt, och tyvärr är inställningen ofta "Det är ingen sport" "Hästen gör hela jobbet". De här kommentarerna ser man allt för ofta. Vi som rider, och satsar på det vet att det inte är sant. Inte en chans att man hade klarat det utan att lägga ner tid, pengar och framförallt kärlek och tålamod på vår underbara sport. Rolf-Göran Bengtsson var en chans för ridsports Sverige att bevisa sig. Ridsporten är Sveriges tredje största (?) sport, och många, liksom jag, är trött på att behöva förklara varför det är en sport hela tiden. Därför vann Rolf-Göran Bengtsson. Kärleken till vår sport höll oss samman och viljan att äntligen få bevisa att ridsporten är lika mycket värd gjorde att han vann med 44,6% över Marcus Hellner. Det är inte speciellt lite. Sveriges "lagom är bäst" blev helt krossat. Ridsportens utövare vill ha bekräftelse.

Rolf-Göran Bengtsson vann popularitetstävlingen - så är det bara. Och alla outbildade journalister som tyvärr jobbar på stora tidningar kan inte säga emot. Skulle just vilja se dem göra om det. Om hästen gör hela jobbet och det beror på hur bra hästen är borde det inte alltid bli samma resultat vid alla tävlingar? Den som är bäst vinner och så vidare.

Utöver detta tycker jag bara att utalandet "Han är ingenting utan sin häst" bara är klantigt. Vad är Zlatan utan sitt lag? Möjligtvis begåvad, men han skulle nog inte vinna så många matcher. Men bara för att han spelar fotboll så är han ändå värd att vinna sportpriser?

Utan sin häst hade Rolf-Göran Bengtsson kanske inte vunnit, men han har i alla fall lagt ner sin själ i ridsporten, han har utvecklats och blivit bättre och bättre. Han lär ut sina kunskaper och han är tillräckligt duktig för att leva på det. Han äter för att kunna vara en bra ryttare. Han tränar för att vara en bra ryttare. Han lever ett liv anpassat för att kunna vara en bra ryttare. Precis som Zlatan gör - bara att Zlatan spelar fotboll och Rolf-Göran Bengtssons lag utgörs av en häst. Det är inte så stor skillnad.



Tack Rolf-Göran för att du bevisar att vår sport inte är något för mesar, du är värd tusen Jerringspriser.

Stooor hiss

Dagens stor hiss går till Novabettet.

Har testat detta på Glói nu i två dagar och det är en sån enorm skillnad. Han vågar ta stöd på bettet och gapar inte alls lika mycket som han brukar. Jag brukar rida Glói på ett tredelat tunnt tränsbett, men testade ett vanligt tvådelat härrom dagen, och det var nästan helt omöjligt att få honom lugn. Detta passade såå mycket bättre.


EE bett

Alltså. Jag gillar verkligen islandshästvärlden ibland. Just nu: med tanke på det otroligt stora utbud av tungfrihetsbett som finns bland annat. Vet inte om det är så vanligt med tungfrihetsbett i den övriga hästvärlden? I vilket fall så finns det många typer av tungfrihetsbett och den senaste flugan är tydligen EE betten (som jag fallit helt head over heels for).

EE betten är betydligt tunnare än de klassiska tungfrihetsbetten och mycket lättare! Kände på ett sådant här i somras och blev heeelt kär DIREKT, oh my god säger jag bara! Riktigt tunnt och fint och dessutom kändes det mycket med ergonomiskt utformat för hästens mun.

Förutom detta finns det även en variant av detta (av mig) eftersuktade EE bettet som är en variant av klassisk islandsstång, men även detta med tungfrihet. Kände även på detta i somras, och det är även det något jag kommer köpa så fort jag får 1.500 kronor över. Skänkeln är kortare än hos ett vanligt stång och bettet är konstruerat för att skapa ett jämnt tryck i hästens mun. Tycker dessutom att de verkar prisvärda, med tanke på vad stångbett brukar kosta. Vad tycker ni om dessa bett? Över hypeade eller underbara?


[bildkälla]