bloglovin

Bita ihop och le: att börja från scratch

Om det är något man får göra när man börjar utbilda sig själv och en helt grön häst, så är det att hela tiden reflektera. Att se tillbaka på gårdagen och säga till sig själv "Den här lilla biten gick ju bättre idag". Det vet jag, som många andra att det är kämpigt. Jag och "min" andra häst var båda helt nybörjare. Jag hade aldrig utbildat en häst förut. Han hade varit ridhäst i ungefär 1 år. Vi var båda lika mycket nybörjare och vi började båda från scratch. Jätteroligt! Såklart. Att få utforma sin egen häst, men det har inte alltid varit helt lätt.


Att börja från noll. Det kanske gick an när man var 12-13 år och inte gjorde så mycket annat (även om livet var jobbigt då också till och från). Just i äldre tonåren när man ska ta eget ansvar, förväntas ha ett jobb, kanske skaffar kille, går på gymnasiet och i mitt fall när alla kompisar bor ganska långt bort. Allting tar mycket längre tid och det tär på ens krafter. Ska man då samtidigt utbilda en häst så vet jag många med mig som känner att det är jobbigt och inte minst när livet trasslar ihop sig. Man ska hinna med skola, läxor, fritidssysslor, fikor med kompisar, familjen, ta det lugnt, jobba och samtidigt inte stressa ihjäl sig. Sedan ska man ut till hästen också. Och även om hästen är ens hjärta och allt så är det ibland jobbigt och kämpigt. Har man inte tillräckligt med medgångar blir det svårt att hitta viljan och motivationen till att fortsätta.


Jag har varit där, vid det stadiet när jag kände "NU vill jag tävla, NU vill jag kunna prestera". Och när man då inte kan det, alla de gånger som vi nollat i passen eller hästen har dratt i fel galopp. Alla de gånger vi slutat på totalpoäng under 3,80 men ändå fortsatt för att det finns mer att ge. Oftast känns det som det bara är att bita ihop och le, för annars kan det ju kvitta, annars kan man ju lika gärna ge upp. Jag har sett mina kompisar komma till SM, NM, VM och varit sjukt stolt och lycklig för deras skull, men ändå har alltid känslan av "jag vill också kunna" funnits där. Och nu kan vi äntligen. Nu är det äntligen vår tur. Efter att ha stått och bitit mig i läppen så många gånger är det äntligen min tur för 15 minuter i strålljuset.

När jag fick frågan om hur jag orkat hålla på i 6 år, blev jag mållös. Så har jag inte ens sett det. Jag har aldrig ens tänkt på att vi kämpat i 6 år. 2190 dagar. Vi har hela tiden utvecklats och det har varit svårt kämpigt och ordagrant blod, svett och tårar, men nu står vi här, starkare än någonsin och äntligen kan vi. Det är en helt sjuk känsla. Att jag faktiskt aldrig gav upp, för att jag visste att det fanns mer. I år är det VI som gäller.




Kommentarer
Postat av: Therese

Vilket himla fint inlägg! Och vad stolt du ska vara! :)



Ni ser ut att vara i himla fin form just nu! Jag hejjar på er!! :D

2012-05-03 @ 12:01:05 | URL: http://ishestur.se


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0